Mattias krönika: Nya möjligheter i ett nytt handbollsår

I månadens krönika delar Mattias sina tankar inför ett nytt handbollsår. Med mästerskap i färskt minne och blicken riktad framåt reflekterar han över generationsväxling, ledarskap och vikten av fysträning som en nyckel till att skapa bättre förutsättningar för unga handbollares utveckling, både på och utanför planen.

Bästa handbollare.

Vi skriver år 2026 i kalendern och ett nytt handbollsår fyllt av möjligheter ligger framför oss, medan jullovets helger varit fyllda av handbollsupplevelser för alla åldrar när några av våra stora cuper för barn- och ungdomar arrangerats samtidigt som de högsta ligorna levererat en hel hop med spännande matcher på nationell toppnivå. Ett spännande herrmästerskap ska strax avgöras och jag skickar direkt mina varmaste lyckönskningar till såväl mästerskapstruppen som arrangörer i vårt södra granndistrikt. Jag hoppas verkligen att det blir både sportsliga framgångar och publiksuccé med läktarna fylld av gulklädda åskådare.

Precis som att julen och året 2025 ligger bakom oss, så fick även damerna chansen att spela mästerskap. Utfallet och resultaten hamnade ganska långt från uttalade målsättningar, och i snart sagt alla medier har det debatterats om varför så det ämnet känns relativt uttömt. Debatterats har även utmaningar och potential i den generationsväxling som rimligtvis kommer att ske, eftersom generationsväxlingar i någon mån alltid pågår. Självklart blir det extra påtagligt när en stark generation bildat stomme under extra lång tid, men minst lika självklart är att vi ofta glömmer bort att även de kullarna en gång var junisar och stod på tillväxt, innan de släpptes fram. Det är helt enkelt väldigt sällan en människa är oumbärlig för en organisation eller ett lag, även om en världsstjärna självklart är svår att ersätta.

Jag ska lite kort relatera till det jobb jag har och där en stor del av min egen motivation styrs av att utveckla individerna och organisationen. Vid några tillfällen genom åren har någon profilstark medarbetare sagt upp sig, och personer både i organisationen och bland samarbetspartners har använt uttryck som katastrof och enorm oro för vad som ska hända nu. För min egen del så tycker jag det är fantastiskt att människor vill och kan gå vidare till nya, spännande uppdrag, och i bästa fall har de fått ny tjänst tack vare att vi har gett dem några års möjlighet till utveckling. Det som är minst lika spännande, är att fundera över vad verksamheten sedan behöver för kompetens för att ta nästa steg i utvecklingen. Att enbart och rakt av söka en ersättare, skulle bara innebära att vi fortsätter göra saker som vi gjort innan, medan en uppkommen vakans ger oss möjligheten att rekrytera in ny kunskap, en ny profil och därmed skapa en ny spets som tar hela verksamheten till nästa framtida nivå. Det öppnar också möjligheter för de som redan finns i teamet att ta nya kliv och visa framfötterna när ett ansvar, en roll eller en uppgift blivit ledig. Det betyder inte att man inte saknar de som tagit klivet vidare, utan bara att det öppnar möjligheter för andra att utvecklas. Samma tror jag gäller i ett idrottslag där roller kanske varit statiska över tid tack vare högpresterande spelare. Vem tar chansen att kliva fram när möjligheten ges? Vem är beredd att axla en ny roll och driva laget framåt? Hur ska handbollen spelas när nya spelartyper knackar på dörren och vill städa ut det gamla? En förändring innebär alltid både utmaningar och möjligheter, och den som bäst fångar möjligheterna är mest sannolikt den som skördar de största framtida framgångarna.

Av alla de analyser jag hört om nutid och framtid, så fastnade jag lite extra vid Ola Månssons åsikter i Bladets podd. (Jo, jag vet. Det finns andra poddar och bra analyser som man också kan lyssna på.) Särskilt uttrycket ”telefonbarnen” och Olas åsikter om unga spelares fysiska status gav intryck, och det relaterar för egen del till delar av innehållet i min egen krönika från september. Jag tror att något av det viktigaste vi kan göra inom handbollen, är att tidigt lägga mycket tid på den fysiska träningen och redan från start lära barnen att det är kul med fys. Det är ju tveklöst så att de nya generationerna inte cyklar lika mycket, inte klättrar i träd, inte leker kurragömma eller spontanidrottar på samma sätt som man gjorde förr. Jag vill absolut inte påstå att det var bättre förr, men på det här området var det åtminstone annorlunda och handbollen eller snarare hela idrotten behöver förhålla sig till det. Jag sticker ut hakan och påstår att det är den enklaste vägen till långsiktig framgång om vi skulle få fler barn och ungdomar att älska fysdelen av träningen. Jag är dessutom övertygad om att taktiska färdigheter kan läras in mycket bättre med en syresatt hjärna, att tekniska förmågor kan utföras mycket bättre med en utvecklad muskulatur och att antalet tekniska fel minskar radikalt om koordinationen utvecklats bra från tidiga år. Jag vågar även påstå att antalet skador skulle minska om fysen får större fokus under tillväxtåren och då tappar vi sannolikt färre talanger på tråkiga grunder. Sett till idrottens folkhälsofrämjande betydelse, så skulle vi därmed än mer öka samhällsnyttan över tid.

Hur gör man då fysträningen till något roligt? Jag tror definitivt inte att det sker genom samma cirkelträning som man alltid gjort eller genom att innan varje pass jogga samma varv runt samma tjärn vecka ut och vecka in. Jag är ju gammal, och i det här fallet ska verkligen gammal betonas, skidåkare och tycker fysträningen är en kul del. När jag var en av tränarna i ett flicklag och höstmörkret sänkte sig, så kunde man se på kroppshållningen hos tjejerna hur oinspirerande det var att samlas en timme innan hallträningen för att ge sig ut i regn och rusk. Jag fick då en idé, och frågade alla andra idrotter som hade sin verksamhet i samma idrottshus om vi inte kunde samarbeta lite. Min önskan var att få komma på provträning med hela laget till var och en av dem vid två tillfällen under terminen, och till min glädje fick jag tumme upp från alla vi frågade. Veckan därpå startade vi och fick under några månader testa bland annat brottning, boxning, aikido, ju-jutsu, judo, vattengympa och flera varianter av dans. Närvaron på fyspassen steg i höjden och det var alltid stora leenden. Särskilt kul var responsen från de vi besökte, som tyckte initiativet var fantastiskt när de fick möjlighet att visa upp sin egen sport för potentiella aktiva. Terminen därpå fick vi därför en fråga från brottningen som vi ville komma tillbaka, och det var närmast självklart så hela den terminen blev det ett brottningspass i veckan för hela truppen. Det var vårt sätt att krydda träningen på ett roligare sätt, och när jag bläddrar bland mina bilder så finns det otroligt många härliga minnen från just de där fysträningarna.

Vi kanske kan hjälpas åt att inspirera varandra och dela idéer till roliga fyspass för unga handbollare? Dra ett mail till mig på mattias.nord@handbollvast.se med ditt bästa och croligaste fyspass för barn eller ungdomar, så lägger vi ut några inspirerande exempel under våren.

Mycket av det jag skrivit om handlar in ledarskap och utbildning, och den här gången är nyhetsbrevet fyllt av exempel på utveckling för både individ och förening. Här finns nya tränarutbildningar, föreningslyftskonferens, nya plattformar och utmärkelser att söka. In och läs!

Tack för att jag fick låna din uppmärksamhet en stund.

Mattias Nord, Ordförande Handbollförbundet Väst.